Jag hade förväntningar inför årets designvecka. Jag trodde kanske att pandemin hade skapat lite perspektiv, nya insikter och idéer på hur vi kan prata om, se och uppleva design. Med de glasögonen blev jag väldigt besviken på veckan som varit. Sverige ligger efter. Vi kan bättre.
Designveckan 2021.
Jag gjorde ett lite argt och uppgivet LinkedIn-inlägg i måndags. För jag surfade in på det högt lovande ”digitala Greenhouse” – platsen där det utlovas att ung och spännande design händer under designveckan, även i år. Yeah right. Besvikelsen va ett faktum direkt. Jag kan prata länge om hur design (miss)visas upp, pratas om och hanteras i och av media. Det här Coronaåret när designveckan också existerade i cyberspace, med ett digitalt lager på riktigt, fanns det ändå lite hopp – tänk om nån skulle göra nåt oväntat! tänkte jag.
Det hände inte.
Den mest levande plattformen för ung svensk design.
Bara för att människor inte kan vistas mer än två meter i närheten av varandra betyder inte det att allt som förut va fysiskt och taktilt måste reduceras till extremt fattiga hemsidor och trötta samtal. Så ont om tid va det inte. Så mycket går inte möbelindustrin på knäna. Så begränsade är inte de digitala möjligheterna. Det har sålts möbler som aldrig förr under pandemin. Är det då inte läge att investera och satsa på nya sätt att visa upp design? Läge att skaka av sig gammalmodiga sätt (utställningar), sammanhang (PR-jippon) och former (köpta agendor).
Vi hade chansen att göra nåt fett det här året, i spåren av Corona. Vi hade kunnat revolutionera både designvärlden och webbdesignupplevelser genom att tänka till, vara innovativa och vilja bjussa på nåt. Istället ser jag desperata ”innovationer” som fönsterutställningar, virtuella visningar som inte är mer än inspelade samtal, säljblad från tidskrifter där säljare fått större exponering än produkterna de kränger (lol) och absolut stiliga utställningar under ”exklusiva” (=restriktiva) former hos PR-byråerna. Och så alla dessa samtal. Prat, prat, prat. Samma frågor varje gång. Samma brist på följdfrågor. Samma moderator, samma inbjudna formgivare och arkitekter. Samma navelskåderi. När kommer reformen? De ärliga berättelserna? Folkets röst? När ska design få oss att känna något? Jag sliter håret av mitt huvud i desperation! (Inte bildligt, skulle aldrig göra det för design.)
Men det är inte människorna det är fel på. Självklart inte. Det är snarare att möbelföretagen rådfrågat fel människor och använt valt medium – internet – på fel sätt. Jag återkommer till detta, med cliffhangern att internet och dess brukare fungerar på ett visst sätt. Det kan va en idé att ha det i åtanke när man lägger hela sin kampanj för året i den lådan.
Ser en tillbaka, alltså bara en vecka tillbaka, hade det varit så lätt att bryta igenom bruset och göra lite ordentligt noise. När alla människor i hela världen har gått (tvingats) tillbaka till basics: sitter hemma, glor på skärmar, gaggar med familjen, käkar hemlagat och duschar max en gång i veckan är det inte så svårt att tänka likadant med design. Back to basics. Vad handlar design egentligen om? Vad gör den med oss? Vad får den oss att känna? Ett par grundläggande frågor för alla designers. Och curators. Och marknadsförare… Till och med PR-konsulter. Varför är vi så inihelvete inkapabla att prata om design på engagerande sätt? Vad är ett engagerande sätt, hör jag då vissa undra. Tänk bilar, tänk mat. Tänk hur vi kan förtrollas av människor med passion för saker och stirra på dem i timmar när de berättar om ämnen som berör oss.
Ett inspelat telefonsamtal, med stillbilder, på Youtube.
Designveckan skedde till stor del på internet i år. Inte en dag för sent. Men det är underhållande – och obehagligt uppenbart – hur det segregerat designfältet mellan generationerna. De som fattar internet och de som inte gör det. De som inte fattar hanterar mediet som om det inte fanns. Hur ska jag förklara... de förändrar inte sitt förhållningssätt trots valet av kanal. De tror att det räcker att lägga saker på en url och att världen ska se det och bry sig. De tror att de kan sitta och prata med varandra, utan att ta hänsyn till omvärlden, kameror, vinklar, klipp, ljus, ljud och framförallt innehåll, en story. Ta som exempel de som gett sig på förinspelade panelsamtal, designteve och möten i soffor. De pratar med varandra, frågar varandra om varandras tycken om saker. De pratar om ämnen som de själva, eller de som betalat för att vara med har sagt till dem att prata om. De har totalt glömt bort att det sitter en publik bakom en skärm nånstans. En person som vill bli underhållen, lära sig nåt, berätta nåt vidare, dela med andra. För det är så internetkulturen funkar. Man ser nåt, relaterar det till nåt i ens egen bubbla, och delar för att underhålla fler i ens nätverk eller flöde. Ni som gjorde talks och teve gav väldigt lite av värde att dela vidare. Ni pratade inte till människor som va bortom ert fysiska rum, ni exkluderade den digitala tittaren. Pengar och engagemang i sjöng.
Vad vi kommer minnas från internet vecka 6 2021.
Den designteve och de samtal som setts under veckan är liksom inte producerade för internet. Möjligen för gammelteve eller styrgruppsrum på typ Svenskt Trä. Antal views kommer tala sitt tydliga språk. Minns nån som tittat vad som egentligen sas? Bryr någon sig? Nej, för det fanns ingen Bernie Sanders eller jurist med roligt kattfilter som gav anledning att minnas. Även den mest passionerade designentusiasten (skulle kunna va jag) orkar inte lägga timmar på att se, lyssna och plöja igenom allt innehåll för att kanske, i ett avsnitt, se nåt som känns i magen eller är relevant. Få människor har tid eller ork för förverkligheten idag. Det är för mycket information. Därför behöver vi små, korta teasers i form av citat, memes och GIF:ar för att ens vända huvudet i rätt riktning. Inget av de digitala initiativen under designveckan producerade så mycket som en kortare version eller swipe-vänlig serie av något samtal eller teveprogram anpassat för de sociala kanaler som människor hänger i. Va någon eller något företag snabb nog att haka på Clubhouse för att föra samtalen där? Hade det hänt, att någon anordnat ett demokratiskt samtal, där alla har en röst, hade jag kunnat tänka mig att investera en timme.
Vad vi fick se på internet vecka 6 2021.
Bristen på omtanke för lyssnaren och betraktaren får mig att fundera på om någon överhuvudtaget brinner för eller bryr sig om design längre? I de samtal jag lyssnat på har det varit ont om relevanta, undersökande och kritiska frågor från intervjupersonerna och programledarna. Formgivare och arkitekter behandlas som gudar vars svar varken kan ifrågasättas eller diskuteras. Men allt är inte moderatorernas fel. Många designers misslyckas också med att övertyga och skapa intresse för deras verk.
Och vad bidrar våra designinstitutioner och -organisationer egentligen med? De som ska stötta design och driva svensk form i världen, i tiden. Greenhouse-sajten va som sagt ett skämt. Sedan 1998 när Ung Svensk Form kom till har det drivits och fungerat på exakt samma sätt. Swedish Design Movement ska va spjutspetsen inom övergången till hållbar produktion, men ingen pratar om att träindustrin är smutsig både politiskt och ekologiskt. (Se More of Everything om ni inte hänger med.) Svensk Form med fler verkar stötta de som betalar för att vara med och gör konstgjord andning på en redan utdömd bransch. Det pratas om rädslan för stuprör och potentialen i multidisciplinära team och konstellationer. Men är det någon som räckt ut en hand eller förslagit ett samarbete med exempelvis den progressiva svenska tech- eller spelbolagsbranschen? De flesta möbelföretag idag har väl BIM objects och 3D-modeller av sina prylar. Skicka in dem i spelvärlden, nu! Musik- och modevärlden finns redan virtuellt och lanserar sina kollektioner och huserar sina kampanjer där. Best practise finns, bara att kopiera och anpassa. Om en vill överleva alltså.
Det är verkligen inget nytt jag säger eller sätter fingret på, men ingen pratar om det. Hur uppenbart vilse designbranschen är när det kommer till att kommunicera med människor. Brukare. De som i slutändan ska använda och leva med prylarna som krängs. För möbelföretagen skalas berättelser och värde av när design reduceras till vackra bilder och pressmeddelanden. Och för unga formgivare försvinner all ambition, syfte och vilja att förändra i föråldrade system och institutioners oförmåga att hitta nya sätt att kommunicera bortom utställningstexter, enstaka Instagraminlägg och panelsamtal.
Precis som med konst och arkitektur är det inte i designbranschens ”finrum” som revolutionen kommer ske, utan i verkligheten. I de kanaler och sammanhang där människor lever och agerar. Om detta va en digital version av det bästa inom svensk design just nu, ett slags mått på var svensk design befinner sig, hoppas jag att jag inte är den enda som skriker. Och sliter mitt hår. Jag har som vanligt fler frågor än svar och har säkert missat saker under designveckan, som de goda exemplen. Upplys mig gärna. Bjud in till ett rum på Clubhouse så snackar vi. Det finns så mycket mer att säga.
Här hände det för mig. Jag kände nåt, började tänka och fick anledning att agera.
Jag signar ut.
Frida