Jag stoppade in huvud och kropp i Fronts utställning på Möbelmässan och blev typ glad. Till och med lite entusiastisk. Jag kände saker för design igen som jag trodde hade dött inom mig sedan länge.
Med deras läderklädda plaststol för Tensta konsthall blev jag påmind varför jag älskar design, varför jag började studera det och jobba i en värld med det. Därför få medium har potential att påverka våra sinnen som design, då menar jag prylarna vi omger oss med. Design kan pressa, uppmärksamma, ifrågasätta, rasera och hylla gränser och uppfattningar. Den kan diskutera, den kan provocera, den kan reflektera. Den kan kritisera. När jag första gången såg Tenstastolen minns jag att det klickade i mig. Jag älskade det groteska och av många uppfattat som lyxiga, eller av andra kitschiga, lagret av skräddat läder på ett av våra mest alldagliga slit-och-släng-objekt: den avsändarlösa plaststolen som står ensam och smutsig bakom varje korvkiosk, finns på varje sommarstuga och vid varje glömd danslokal på vischan. Kanske enkla poäng att plocka, att kombinera två konstraster och säga: kolla vad tokigt. Det är inget nytt. Men för mig var det relationen vardagsföremål–high end designstudio som kittlade. Då, i alla fall. Och berättelsen som va så uppenbar bara genom att se på objektet. Att alla föremål, ting, idéer, har ett värde. Att en plaststol blir mer intressant med ett pålagt lager av svart läder säger mer om mig som betraktare än något annat. Om mina förutfattade meningar och grundlösa uppfattningar om rätt, fel, fint, fult, dyrt, kulturellt, banalt…
Stolen som gjorde att jag kände allt.
Front är fortfarande bland det mest intressanta vi har i designväg i Sverige. Att gå in i deras mörka box med mystiska naturljud som pulserade genom min kropp fungerade som en nödvändig påminnelse om att design är idéer, frågeställningar och utforskningar. Något som designveckan och Stockholmsmässan missat att hylla på länge. Något jag tror vi alla som verkar i designvärlden behöver påminnas om. Annars kunde det lika gärna vara en tandläkarmässa eller hundutställning.
MEN.
Och det är inget litet men. Varför är denna satsiga utställning bakom betalvägg och för allmänheten låsta dörrar ute i Älvsjö? Jag hade velat se den på Plattan. Där den angår och påverkar alla. Där vi tillsammans kan hylla design. Där vi på riktigt kan kalla det en festival. Om det nu är vad vi vill.
PS. Har lärt mig att utställningen kommer flyttas till Vandalorum nån gång i vår eller sommar, så grattis alla som stannar längs E4:an på väg någon annanstans.