top of page

Från Nepo Babies till Nepo Design

Ni minns kanske diskussionen om den snyggaste delen av USA:s enprocentare som tog upp mycket scrollplats i flödet i julas? Ja, den om Nepo Babies som startade i Nymag och fortsatte i alla andra kanaler och även på nämnda bebisars kroppar. Den är relevant för att beskriva varför design krisar i Sverige. Just nu.



Klivet från Nepo Babies till Nepo Design är inte så långt, häng med.


”Be the discourse”, minns jag att caption va när jag först såg Hailey Bieber i en tisha med trycket ”Nepo Baby”. Bara ytterligare ett exempel från den reaction economy vi lever i. Det går fort nu, vilket Hailey är smart nog att utnyttja.


Nepo Babies är ett kul ämne. Det är som skvaller, fast baserat på fakta. Ytterligare nåt (meningslöst) att memorera och berätta vidare om i sina kretsar för att framstå som påläst och inne. Den uppenbara provokationen – som konstigt nog aldrig blev diskussionen – är att det är ännu ett lager av privilegie, räkmackor, bananskal, gräddfil som vi andra dödliga knegare aldrig kommer i närheten av. Är det för att vi accepterar nepotism? Räknar med det? Lockas av det? För att vi egentligen vet om det…?


Där kom bryggan till designveckan, tack för att ni väntade. Och här kommer frågan: Varför accepterar vi att hela designbranschen är en stor nepo-gegga? Varför pratar ingen om Nepo Design? Alla vet att den finns.


Jag gav designveckan ungefär 15 sekunder i år. Det va det faktiskt värt. Sedan väntade jag på att läsa andras tankar, för att stilla mina egna. Ja helt ärligt hade jag ju inte heller jättemycket erfarenhet eller exempel att komma med från mitt snabba in-och-ut-besök. Jag väntade, och väntade. Tänkte till och med tanken att kasta idén om Nepo Design på diverse vassa skribenter som har jobb på tidningar och därmed verkliga människor som läser deras texter. Ja, nu blev det inte så, och jag vet ju varför efter 15 år i designbranschen. Alla göder och föder varandra. Det är en liten damm som vi alla simmar i. Man håller sig i sin fålla, om man vill fortsätta simma. Jag har aldrig brytt mig så mycket om att simma lugnt, ens i rätt riktning, så här kommer allt som ingen vill säga eller publicera där det hade kunnat göra skillnad. Varför? Därför att design är så långt ifrån en reaction economy vi kan komma.


(Insert stycke om att världen brinner, kriget rasar och att business as usual är en riskstrategi, det kan ni läsa i andras kanaler.)


I detta fall handlar det (inte givet) om blodsband utan mer kompisknutar. Nepo Design definieras enkelt, det är samma formgivare som jobbar med samma producenter, ”nya” samarbeten sker mellan varumärken och formgivare som redan har en historia eller umgås privat, ritar varandras villor och inreder varandras kontor eller vardagsrum genom tjänsteutbyte. Inga följdfrågor från omvärlden. Media skriver om formgivare som är deras vänner och kramas på mingelbilder, står till och med i den statliga teverutan och visar bilder från ett möbelföretag (faktiskt) blodsbesläktat med förlaget personen jobbar på. Ingen bryr sig. Möbelmässan får ny ledning och riktning med en huvudperson som vi redan hört och sett göra allt det där, men i lite olika förpackningar. Samma människor i samma sammanhang. Alla pratar, ingen agerar.


Jag förstår förstås anledningarna till allt det här. Jag är också lat. Och det är enkelt att göra som man alltid gjort. Enklare att ställa en fråga till nån man känner, samarbeta med dem man gillar än att bryta normen. Det är sjukt energikrävande att staka ut nya vägar. Men det vore kul om vi prövade.


Problemet med Nepo Design är uppenbart, för mig i alla fall. Det är inte en miljö eller grogrund för innovation, reflektion eller kritik. Fråga nu inte om de grejerna verkligen behövs, för de är svaret på problemet – att design är så sjukt icke-reaktivt och därmed irrelevant. Just nu.


Skicka gärna bevis på motsatsen till mig så jag kan skriva nåt positivt nån gång.

xoxo

Frida

214 visningar

Comments


bottom of page